Befria sjukvården från landstingen och släpp den fri

Ledningen för resterna av Högerpartiet skrev nyligen ett tiopunktsprogram om hur de vill förbättra sjukvården på DN debatt. Det är i sig fascinerande att man lägger något som (en utomstående tänker sig att) de vill ska spridas bakom betalvägg, men inte dummare än hur vissa politiker för en valkampanj på svenska och en annan på ett annat språk, man kan lova allt åt alla utan att någon behöver se en säga emot sig själv. Hur som helst har man identifierat ett antal problem med den svenska sjukvården. Inte en minut för tidigt.

Vi får veta att köerna växer, att den nära primärvården är för dåligt utbyggd i relation till sjukhusen och att det finns skillnader i vårdens kvalitet och tillgång till läkemedel, trots allas rätt till jämlik vård. Man passar även föga förvånande på att ge några kängor till vänstern och dunka sig själva i ryggen. Vi får veta att ”sjukvården ska organiseras på ett sätt som främjar kvalitet, effektivitet, tillgänglighet och jämlikhet” och att valfrihet bland en mångfald av vårdgivare är en avgörande pusselbit.

Den sista meningen är svår att inte hålla med om. Det är därför inte utan viss förvåning jag läser att Moderaterna vill uppnå detta genom att utreda huruvida sjukvården ska förstatligas. Jag har för länge sedan slutat hysa några illusioner om att partiet skulle ha vare sig principer eller ryggrad, men det här var lite magstarkt till och med för mig. Behovet av sjukvård är inget som kan bestämmas från Helgeandsholmen, utan det avgör patienterna. Att avgöra var det behövs en hur stor vårdcentral i Ångermanland är ingen lätt uppgift för det lokala landstinget idag men en ännu omöjligare uppgift ju mer man centraliserar beslutsfattandet. Bäst vore såklart att låta marknaden avgöra. Vad är människor villiga att betala för att få vård där de bor i stället för att köra några timmar? Lönar det sig? Kan man hitta någon som är villig att arbeta på orten mot den ersättning man kan få in? Är vård, tillgänglighet och bemötande bra kanske patienterna kan tänkas vilja betala mer och vi kan få fram vårdcentraler med en lyckad affärsmodell. Det blir dock betydligt svårare att komma dit ju mer myndigheterna stör marknaden.

Förstatligandets förespråkare pekar på att nuvarande system är ojämlikt. Man får olika vård inom olika tid beroende på var i landet man bor. Nu vet jag inte om man ska förvänta sig samma tid till akuten om man bosätter sig i en lappby fem mil från närmaste väg som om man är granne med ett universitetssjukhus men det är klart det kan bli så. Det finns också vissa landsting som står för nyare, dyrare och bättre läkemedel än andra eller subventionerar ingrepp som man låter folk betala privat på andra orter. Det är klart det är tråkigt för den patient som känner att den hade oturen att bo på fel plats. Dock finns det betydligt större chans att man hittar en rimlig balans mellan skattesatser och tjänsteutbud om denna fråga utforskas i 20 olika landsting än att staten bestämmer vad som ska gälla för alla och att den som inte gillar det får lämna landet. Eller tänk om man kunde välja mellan ett antal konkurrensutsatta försäkringsbolag och deras olika paket till ett pris man var nöjd med och inte behövde flytta alls?

Ett annat sinistert argument för sjukvård med en enda huvudman är att sjuksköterskor i dagsläget röstar med fötterna när krav och kompensation inte passar dem. Om staten är arbetsgivaren från Kiruna till Karlskrona kan man säga ”flytta vart du vill men du får samma lön”. Detta kan kortsiktigt kännas skönt, men kan på medellång sikt få sköterskor att flytta utomlands och på lång sikt göra att ingen vill utbilda sig till yrket.

”Ingen ska behöva köa för att få vård”, får vi läsa. Det finns inget särskilt speciellt med tjänsten sjukvård. Man kan till och med jämföra den med varor. Jag har aldrig fått köa mer än några minuter för att handla mat i Sverige och vill jag köpa en bil kan man välja och vraka. I förstatligandets Sovjet var det inte ovanligt att man ställde sig i en kö utan att veta vad man köade för och det kunde krävas många års väntan för att få köpa en Lada. Många väntar flera år i kö för en offentligfinansierad gråstarrsoperation som går på några minuter eller på att deras barn som inte kan andas ordentligt när det sover ska få operera halsmandlarna. Vill vi ha mer offentlig planekonomisk styrning eller låta vården styras av behoven och förutsättningarna, själva verkligheten?

Om Moderaterna verkligen vill föra svensk sjukvård i en mer marknadsliberal och frihetlig riktning, borde de istället ifrågasätta den statliga styrning som sker idag och ge regionerna ytterligare handlingsutrymme att diversifiera sig och specialisera sig på den vård som just deras innevånare vill prioritera. De borde ifrågasätta rimligheten i socialistiska floskler såsom ”allas rätt till lika vård” och inte stämma in i vänsterkören med tron om att rikspolitiker bättre löser vårdens grava problem än den fria marknaden.

Paternalism utan gränser

Nytt år, nya förbud. Som väntat vaknar fyrverkeriförbudsdebatten till liv igen. Bland andra önskar ögonkirurg Madeleine Zetterberg på Sahlgrenska ett förbud som ska gälla privatpersoner. Visst är det hemskt att människor skadas, men ingen som ger sig in i leken är väl förvånad av att sprängämnen är farliga och övrig lagstiftning kan knappast tillåta avfyrande av raketer mot andra människor.

Som om inte det vore nog kommer även receptbelagda Alvedon med modifierad frisättning sannolikt förbjudas under året. Europeiska läkemedelsmyndighetens säkerhetskommitté Pharmacovigilance Risk Assessment Committe rekommenderar att preparatet ska dras in och vanan trogen lär man i Sverige vara på hugget i att implementera nackdelarna från kontinenten.

Engångsintag av cirka 140 mg paracetamol per kilogram kroppsvikt (10 gram eller ett paket om 20 tabletter för någon som väger 70 kg) kan ge leverskada och används därför ofta vid suicidförsök. Vid överdos mättas enzymerna som normalt metaboliserar paracetamol och toxiska intermediärmetaboliter bildas. En del av dessa kan oskadliggöras genom att bindas till glutation, men vid en överdos kan detta ta slut, varför man kan behandla genom att ge acetylcystein som ökar produktionen av glutation. Doseringen av acetylcystein baseras på koncentrationen av paracetamol i blodet. Tabletter med modifierad frisättning ger mindre förutsägbar koncentration och metabolisering än vanligt paracetamol och blir en lite större utmaning att behandla rätt.

Paracetamol har tidigare varit en kär hackkyckling för förbudsivrare. Receptfria förpackningar större än 10 gram förbjöds 2009 för att minska suicidrisken. Behöver man behandling i mer än 60 timmar får man alltså köpa flera paket. 2015 förbjöd man helt försäljning av paracetamol utanför apotek. Visst kan man förbjuda allt som kan vara farligt, men var går gränsen? Knivar? Cyklar? Flervåningshus med öppningsbara fönster? Alkohol? Vapen? Många saker som bidrar till den livskvalitet vi kan åtnjuta går utan alltför mycket fantasi att använda på destruktiva sätt. Man kan dumförklara pöbeln och ägna sitt liv åt att hitta på nya förbud och regleringar eller låta människor ta lite ansvar för sina egna liv.

Man får samtidigt fundera på vad man ser och vad man inte ser. Tonåringen som skadar sig själv i suicidsyfte är ingen upplyftande bild och jag har full förståelse för att man vill minimera antalet överdoser. Jag vet inte om man till fullo tänkt på de 600 000 människor som idag lindrar sin smärta med Alvedon 665 mg. Den stora fördelen med preparatet är att det räcker att patienten tar tabletterna tre gånger per dag istället för fyra som vid behandling med vanlig paracetamol. Det ger en mer jämn smärtlindrande effekt och möjliggör exempelvis att patienter kan sova 8 timmar i sträck utan smärta. Inte verkar de kloka byråkraterna heller ha tänkt på att den redan underbemannade vårdavdelningen utan Alvedon 665 mg kommer behöva lägga mer tid på utdelning av mediciner än något annat mer värdeskapande. Kan man kanske till och med tänka sig att någon av de 1500 paracetamolintoxikationspatienterna hade valt en annan, mer effektiv och irreversibel metod för att försöka ta sitt liv?

Den nyttiga samhällskollapsen

Läkartidningen rapporterar om Sveriges kommuner och landstings statistik över vårdplatssituationen i landet. Sedan man 2008 började redovisa statistiken har Sveriges ”sjukvård i världsklass” slagit rekord år efter år. Antalet vårdplatser är nere på 18 823 i hela landet, 1,88 per 1000 invånare och antal överbeläggningar per 100 vårdplatser är uppe på 3,4.  

De som hörde mig tala på Freedomfest 2016 kommer kanske ihåg diagrammet nedan (källa) och kan alltså glädjas över att Sverige blivit ännu mer extremt sedan dess och tagit över Chiles andraplats från botten.

Detta under en period med lågt oljepris, svag norsk krona, sannolikt minskad utflyttning till Norge och viss svensk personal återvänder till och med från grannlandet. Om det vänder kan utvecklingen gå ännu snabbare. 

Det är inte den enda lätt oroande ögonblicksbilden. Antalet människor med minst 10 mil till närmaste BB nästan fördubblats till 75 000 personer sedan år 2000. Akademiska hyr neonatalplatser i Åbo för att man inte lyckas rekrytera sjuksköterskor. Både Ystad och Danderyd öppnar vårdavdelningar utan sjuksköterskor.

Den mest uppenbara förklaringen är att landstingen inte kan eller vill erbjuda sjuksköterskor både attraktiv lön och attraktiva arbetsvillkor. Lönen är absolut enklast att ändra i sammanhanget om man faktiskt skulle försöka, men arbetsmiljön är redan nu katastrofal och blir bara sämre ju färre sjuksköterskor och därmed vårdplatser vi har. En profession som gör mycket gott har börjat skämmas. Sköterskorna som bokar tider på vårdcentralen får slut på läkartider sju minuter efter att patienterna börjat ringa. De man vill erbjuda vård får man be vänta eller hänvisa till akuten om det inte går att utesluta något farligt. Väl på akuten står en knappt examinerad läkare i telefon med en trött och överarbetad bakjour. Båda vet att patienten är så sjuk att han borde läggas in, men att alla avdelningar redan är överbelagda och natten ännu är ung. De förklarar för patienten att det kommer att gå bra. Att de måste komma tillbaka om det blir värre. Patientens fru berättar att hon knappt klarar att hjälpa honom ur sängen i vanliga fall och undrar hur det här ska gå, men har doktorn sagt att han inte behöver ligga på sjukhus ska det väl gå. De flesta gånger går det bra. Andra inte.

Få sjuksköterskor ger outhärdlig arbetsmiljö. Det i sin tur ger ännu färre sjuksköterskor. Minskningen är inte linjär. Blir situationen ännu sämre kommer personalflykten accelerera. Den offentliga vården kan kollapsa om det blir tillräckligt outhärdligt att jobba inom den. Det är inte en slump att regeringen vill förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar och låter Ilmar Reepalu av alla människor utreda frågan om vinster i välfärden. Att göra andra sjukvårdslösningar dyrare är såklart ännu ett hinder, medan vinstbegränsning ger hopp om privat sjukvård på riktigt, oberoende av offentliga subventioner. 

Även om man skulle göra den offentliga sjukvården till en acceptabel arbetsplats igen kvarstår problemet med att marknadsmekanismerna är satta ur spel. Målstyrning efter valfläsk och ersättningsmodeller utan koppling till verkligheten kommer att ge felprioriteringar, ineffektivitet och problem även i framtiden. Inga stordriftsfördelar eller arbetskraftsinvandrare kommer att rädda vården. Den offentliga vården är dödsdömd. Dra inte ut på lidandet.

Sluta gnäll. Fly landstingen. Ta med kollegorna. Starta er egen klinik och jobba utan politikernas detaljstyrning. Sluta ge planekonomin bröstkompressioner, utan bedriv den sjukvård ni vill bedriva och patienterna vill få.

Inte för självbestämmandet, utan för kostnadsbesparingar och folkhälsans skull

Svenska sjukvårdens paternalism är inte bara reglerad i lag, genom receptkrav på läkemedel och regler för sjukvårdsutövande, utan beror även till stor del på den kultur som råder bland vårdpersonalen. Paternalismen kränker inte bara individens rätt till kroppsbestämmande, den leder även på lång sikt till en sämre hälsa och ökade vårdkostnader.

När jag som socialliberal började första terminen på läkarprogrammet ansåg jag att läkarens roll var att aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Denna syn på läkarrollen har sitt ursprung i Hippokrates ed och är ytterst vanlig. I takt med att mina tankar och åsikter gick mer åt libertarianismen blev istället patientens autonomi och min personliga vilja centrala i min syn på läkarrollen. Jag erbjuder mina patienter det de önskar så länge som jag själv är villig att bistå dem i denna önskan.

I Sverige svärs inte läkareden, vilket jag är glad för. Eden, som den ser ut i de flesta länder, fråntar läkarna moraliskt ansvar för sina handlingar. Man behöver inte fundera över vad som är etiskt eftersom läkareden redan bestämt svaret. I eden ingår även ofta en syn på läkare som allmänhetens tjänare och läkekonsten som ett redskap som inte får spridas till vem som helst. Själv är jag less på medicinens upphöjda status och synen på läkare som altruistiska välgörare.

Vad jag erfarit i svensk sjukvård är att patientens autonomi inte är särskilt högt värderad och att det sällan ges utrymme för patienten att sätta sig in i sin hälsosituation och fatta beslutet. När jag frågat kollegor svarar de alltid ”patienten har rätt att neka vård”. Ansvaret verkar alltså ligga på patienten att säga ifrån när vi fattar beslut över hennes huvud.

Ett vanligt exempel är att en patient har visat sig ha för högt blodtryck vid upprepade kontroller. Det finns starkt vetenskapligt stöd för att behandling minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag tror aldrig jag hört en läkare säga ”vi har de här olika alternativen, de fungerar såhär, dessa är biverkningarna, du skulle ha otroligt mycket nytta av att påbörja behandling mot ditt höga blodtryck, om du vill så skriver jag ut medicinen åt dig”. Istället så sätts patienten in på standardmedicineringen och läkaren informerar patienten ”du har för högt blodtryck och det innebär förhöjd risk för hjärt- och kärlsjukdomar så vi har satt in dig på dessa två mediciner som du ska ta varje morgon”.

Antagligen skulle näst intill 100 % av patienterna tacka ja till blodtrycksbehandling ändå, och de flesta hade nog litat på läkarens förmåga att avgöra vilken behandling som är mest effektiv i det specifika fallet. Men förutom att några få som inte är intresserade blir totalt överkörda så finns det ett betydligt större problem med denna paternalism: patienter slutar bry sig.

När patienten inte är ansvarig för sin egen hälsa och inte är delaktig i besluten som fattas försvinner behovet av att sätta sig in i sjukdom och behandling. Jag har träffat en patient som skulle operera in en central venkateter och på vägen till operationssalen frågat varför han behöver den. En äldre bekant visste inte vad hälften av hennes mediciner var till för. Skrämmande många patienter vet inte mer om deras sjukdom än att det ”är något problem med lederna” eller ”jag följs upp av njurmedicin en gång om året”.

Om beslutsansvaret låg på patienten skulle hon vara tvungen att läsa på om sin sjukdom, väga för- och nackdelar med behandlingsalternativen och fatta ett beslut som passade just henne. Det skulle inte bara kunna leda till bättre individuellt anpassad behandling, utan skulle även kunna öka patientens intresse för sin sjukdom och delaktighet i behandlingen. En medicinskt kunnigare och mer välinformerad allmänhet skulle säkerligen leda till bättre hälsa och färre onödiga vårdbesök.

Politiker visar ytterst lite intresse för patientens autonomi. Döende patienter nekas rätt att dö en smärtfri och snabb död. Endast läkare har rätt att bestämma vilka substanser patienter ska få inta. Psykiatriska patienter kan fråntas rätten att neka vård om de anses ha behov av inneliggande vård. Argumentet att detta kränker människans rätt till självbestämmande lär inte övertyga många riksdagsledamöter. Kanske kan i alla fall kostnadsbesparingar och förbättrad folkhälsa få vår favoritminister Gabriel Wikström att ta upp kampen för patientens rätt att bestämma lite mer över sitt eget liv!

En annan vård är möjlig

Idag demonstrerades det över hela landet mot vår dysfunktionella sjukvård . Vårdpersonal och allmänhet kritiserade arbetsmiljön och -villkoren och den efterföljande underbemanningens konsekvenser. Landstingens ovilja att betala marknadsmässiga löner ger som bekant det man kallar sjuksköterskebrist, vilket leder till högre arbetsbelastning för de som ändå jobbar kvar, stängda vårdplatser och avdelningar, längre väntetider och i vissa fall att människor skickas hem och dör. När man konstant ligger på gränsen för vad man klarar av blir även så banala saker som att människor vill ta semester snabbt problematiska.

Enligt facebookeventets informationsruta är demonstranternas krav på politikerna:

·        En hållbar arbetsmiljö för alla professioner i vården

·        Tid för återhämtning vid natt- och skiftarbete

·        Färre patienter per sjuksköterska i akutsjukvården

·        Enhetlig undersköterskeutbildning, kompetenshöjning med legitimation, ny och skyddad titel, arbetsbeskrivning

·        Öppna stängda vårdplatser

·        Adekvat löneutveckling över arbetslivstid

·        Lika vård för alla

Hur man ska uppnå det verkar mindre tydligt. Gabriel Wikström verkar vilja utbilda ännu fler sjuksköterskor som kan flytta till Norge, skjuta till lite mer pengar till kommuner och landsting och förlita sig på de aktuella reformerna om att reglera hur privat sjukvårdsförsäkrade ska behandlas, förbjuda privatiseringar av universitetssjukhus och begränsa vissa företags vinstuttag. Det finns goda anledningar att ställa sig skeptisk till åtgärderna.

De som lyssnade på mitt föredrag under Freedomfest förra helgen fick höra att svensk sjukvård enligt OECD kostar 11,1 % av BNP vilket blir 47 000 kronor per person och år, och betydligt mer än så per nettoskattebetalare. Wikströms förslag höjer det till 48 000. Bara Japan och Tyskland lägger större del av sina resurser på offentlig eller tvångsfinansierad sjukvård. Problemet är inte resursbrist utan en planekonomiskt organiserad sjukvård, som därför blir mycket ineffektiv. Ersättningen för vården för en höftfraktur bestäms uppifrån och har ingen koppling till det värde patienten upplever.

Vill man lyckas rekrytera sjuksköterskor kommer man behöva erbjuda marknadsmässiga löner. Vill man ha tillräcklig finansiering och en effektiv vård kommer man inte kunna fortsätta med planekonomi och centralstyrning utan behöva släppa vården fri. Det innefattar att sluta stjäla 47 000 per person och år och att de resurserna frigörs till den vård folk vill ha. Bryts landstingens och kommunernas grepp över arbetsmarknaden kommer vi få se riktig konkurrens om arbetskraften och sjuksköterskor och undersköterskor som får precis den lön de förtjänar. Problemen med personal- och vårdplatsbrist och de flera månader långa köerna skulle snabbt lösa sig eftersom det kommer finnas pengar att tjäna på att erbjuda den vård folket vill ha, istället för att som nu tvingas följa Gabriel Wikströms naiva drömmar. Att försöka leka marknad i en bransch där utbud och efterfrågan inte tillåts spela sin roll har aldrig haft något stöd i teorin och även verkligheten talar sitt tydliga språk. En annan vård är faktisk möjlig och politikerna kan verkligen göra skillnad. Genom att upphäva de lagar som tvingar landsting och kommuner att erbjuda vård och sänka skatten motsvarande det man i dagsläget lägger på vården skulle svenskarna få chansen att uppleva den fantastiska vårdkvalitet som Wikström har illusionen av att Sverige erbjuder idag.

Magiska svenska modeller, privatdrivna sjukhus och boom i sjukvårdsförsäkringar

Idag dök Gabriel Wikström upp på DN Debatt tillsammans med sin vänstra hand Karin Rågsjö (V). Under den kommunistklingande rubriken ”Universitetssjukhusen ska vara kvar i gemensam ägo” gav de förslag på två nya typer av förbud som de vill ha in i Svea rikes lagbok. De kräver att offentligfinansierade privatägda sjukhus inte ska få behandla sjukvårdsförsäkrade patienter annorlunda än icke-försäkrade (vilket i praktiken innebär att de inte kommer behandlas där eftersom fördelen försvinner). De vill även ändra Hälso- och sjukvårdslagen så att universitetssjukhus eller en enskild vårdenhet på ett sådant inte ska kunna vara privatdrivet.

Att mixa privat ägande med offentlig finansiering är inte alltid den bästa idén, det kan jag hålla med om. Även om politikernas kontroll över marknaden minskar så får de klåfingriga händer som finns kvar oftast oanade och olyckliga konsekvenser. Jag vill också applådera den väldigt glädjande insikten om att det är farligt att ha en ideologiskt motiverad övertro på att ens förslag kan lösa de stora och komplexa utmaningar vi ser i vården. Visserligen tråkigt att Wikström och hans vänner inte förstår att det även gäller dem och att det är ganska ironiskt att de vill reglera konsekvenserna av det som deras ideologi gjort med svensk sjukvård.

Jag har alltid tyckt att det måste vara svårt att vara politiker eftersom det kräver att man hänger med i alla nya utredningar som kommer hela tiden och alla myndighetsrapporter som görs varje år samtidigt som man ska lukta till sig vart opinionen bär åt. Det är inte konstigt att Gabriel Wikström missat många av statens egna rapporter som inte riktigt ger stöd för hans och Rågsjös oro för privatiseringar av vården. Jag hjälper därför till med att sammanfatta två av dem längre ner.

Artikelförfattarna kritiserar sjukvårdsförsäkringar som de anser idag bryter mot grundbulten i den stadigt expanderande svenska modellen, som idag tydligen innebär ”att störst behov ska gå först”. De nämner att sjukvårdsförsäkringar sexdubblats på 15 år, men verkar tyvärr inte självkritiskt fundera över varför 648 000 svenskar inte litar på deras fantastiska offentligfinansierade vård. Det konstateras att man med försäkring kan köpa sig före i kön, vilket ministern och hans kollega finner oacceptabelt. De fortsätter med att säga att den offentligfinansierade vården måste bli så bra att ingen ser behovet av att teckna sjukvårdsförsäkring. De hävdar också, med stöd av en ospecificerad rapport från London School of Economics som jag inte hittar, att stödet för antagandet att försäkringar skulle leda till kortare väntetider för alla patienter är väldigt svagt. Varför man nu skulle bry sig om andras väntetider, då man väl skaffar försäkringen för att man själv ska få vård inom rimlig väntetid. Hur som helst vill de av dessa anledningar reglera de privata vårdaktörerna till att inte ta emot sjukvårdsförsäkrade patienter på ett sjukhus som även bedriver offentligfinansierad vård.

De skriver också om att staten skjuter till mer pengar till sjukvården och att man genomför ”riktade satsningar för att göra vården bättre och mer jämlik”. Detta borde skrämma de som läst min tidigare genomgång av svenska offentliga sjukvårdens tre grundprinciper för en ”bra” och ”jämlik” vård. Även meningen ”I höst kommer välfärdsutredningen att presentera förslag för att säkerställa att skattemedel går till vad de är avsedda för” borde ge befolkningen rysningar. Jag har argumenterat med dussintals vänstermänniskor i frågan om vinster i välfärden under årens lopp och ”att skattemedel går till vad de är avsedda för” är en omskrivning av att vinst inte ska tillåtas.

Wikström och Rågsjö är rädda för att ännu ett akutsjukhus (dock inget universitetssjukhus) ska privatiseras i Stockholms läns landsting, vilket nyligen utannonserades av den alliansledda landstingsstyrelsen. Som stöd för deras oro tar de upp hur förlossningsvården i Stockholm haft stora problem i och med stängningen av privatdrivna BB Sophia. Det intressanta är att BB Sophia är ett politiskt initiativ, av Filippa Reinfeldt, och en ganska underlig satsning som stängdes på grund av att Praktikertjänst inte ansåg sig kunna driva verksamheten utan förlust eftersom landstingsersättningen för en specifik patient inte var relaterad till hennes vårdkostnader. Det var även ifrågasatt varför Reinfeldt ville att det skulle bedrivas förlossningsvård utanför ett akutsjukhus, men politikerna har sina visioner och då blir det inte alltid så bra. Vad som är riktigt underligt är att skribenterna tog detta som ett exempel när det finns ett mycket bättre och mer jämförbart exempel i samma landsting som drivits privat i över 15 år: Capio S:t Görans sjukhus. Nedan följer lite jämförelser som staten själv gjorde förra året.

Socialstyrelsen rapport ”Väntetider och patientflöden på akutmottagningar” från december 2015 är en av de rapporter som hade varit bra läsning för de två politikerna.

På Capio S:t Görans akutmottagning kan du förvänta dig en väntetid till första träff med läkare på under 30 minuter. Inget av de 18 sjukhusen runt om i landet i samma storleksordning eller ens något av de 39 mindre sjukhus som finns med i rapporten kan konkurrera med det privatdrivna alternativet. På de ungefär lika stora sjukhusen i Stockholm (Karolinska sjukhuset i Solna och Danderyds sjukhus) är väntetiden 60 minuter eller mer. Tittar man på total tid som patienterna får spendera på sjukhusets akutmottagning är det för S:t Görans sjukhus 170 minuter, Karolinska sjukhuset i Solna 210 minuter, Danderyds sjukhus 230 minuter. Inget av de Stockholmsbaserade sjukhusen, inte ens det betydligt mindre Södertälje sjukhus, lyckas konkurrera med det privatägda sjukhuset.

Kanske missade förbudsivrarna även Stockholm läns landstings rapport ”Benchmarking av akutsjukhusens effektivitet” från mars 2015 där man jämförde Danderyds sjukhus (DS), Södersjukhuset (SÖS) och Capio S:t Görans sjukhus. Det privatägda sjukhuset konkurrerar ut de landstingsdrivna alternativen på samtliga fem punkter som uppmärksammas i rapporten. De driver även verksamheten till en lägre kostnad än sina offentligfinansierade motsvarigheter vilket frigör ytterligare resurser till landstinget.

S:t Görans har lägst personalomsättning per läkare, 6 %, jämfört med DS och SÖS som ligger på 11 %. Vad gäller personalomsättning för sjuksköterskor ligger sjukhusen relativt jämt, från 17,5 % på SÖS till 18,2 % på S:t Görans. Capio lyckas göra sina medarbetare betydligt nöjdare än DS och SÖS gör, i synnerhet vad gäller syn på chefer och ledning. De ger också deras anställda mer i lön, vilket måste vara chockerande att höra för Wikström som troligen inte förväntar sig sådant från elaka kapitalister.

När det gäller vårdprocesser, vårdtider och organisation påpekar rapporten att S:t Görans kommit längst i arbetet med så kallade subakuta flöden, det vill säga att patienter som söker akut skickas hem för att få komma på återbesök inom två veckor istället för att läggas in direkt, i fall där detta är medicinskt motiverat. S:t Görans och DS har även kortare medelvårdtider, 3,2 dagar, jämfört med SÖS som ligger på 3,6.

Capio utmärker sig även vad gäller tillgängligheten där endast 2 % av patienterna får vänta mer än 30 dagar på ett mottagningsbesök, jämfört med 11 % på SÖS. Rapporten indikerar att samtliga sjukhus har god tillgång till behandling (2-5 % får vänta på behandling längre än 90 dagar), med Danderyds sjukhus i topp.

Vad gäller patientupplevd kvalitet ligger S:t Görans sjukhus över snittet inom samtliga verksamheter (akutsjukvård, öppenvård, slutenvård) medan DS och SÖS hamnar över snittet vad gäller öppenvård men något under snittet vad gäller akut- respektive slutenvård. Patienternas upplevelser verkar inte skilja sig från resultaten i de medicinska kvalitetsparametrarna som landstinget använder. S:t Görans hade bäst måluppfyllelse enligt de 21 parametrar som ingår i avtalet och även lägre andel återinläggningar, i synnerhet inom kirurgin.

Givetvis betyder inte Capio S:t Görans överlägsenhet gentemot landstingsdrivna sjukhus att det måste vara det privata ägandet som lett till detta men visst blir man lite fundersam över artikelförfattarnas hypotes. S:t Görans presterar bättre än de landstingsdrivna sjukhusen i alla kategorier trots att de tar emot sjukvårdsförsäkrade patienter. Man tycker att detta borde vara något som Wikström och Rågsjö i alla fall bemöter och motbevisar i deras artikel.

Oavsett så borde sexdubblingen av sjukvårdsförsäkrade på 15 år tala sitt tydliga språk. Folk orkar inte vänta på att Wikström, Rågsjö och deras gelikar ska göra ”riktade satsningar” på att förbättra vården eller minska köer. Vi väljer hellre att betala för den ur egen ficka och leta efter den aktör som ger oss mest värde för pengarna.

Läkarförbundet förordar en statscentrerad vård

I socialisternas Sverige värderas patientens behov alltid lägre än samhällets och statens. Detta är känt sedan länge men det ännu sorgligare är att även majoriteten läkare verkar ha denna prioriteringsordning. Egentligen handlar det inte bara om undervärdering utan om att man rent av verkar strunta fullständigt i individens rättigheter och istället hyser gravt paternalistiska åsikter. Det pratas varmt om patientcentrerad vård bland läkare i dagens Sverige men för mig låter Läkarförbundets remissvar till Tobaksdirektivutredningen mer som en statscentrerad syn på vård.

Som jag ser det är läkaren egentligen bara en simpel rådgivare som även har ett par verktyg att lösa problem med. Läkaren besöks om man har ett problem som tros vara relaterad till kroppen eller om man av andra skäl önskar ta del av dennes kompetens. Vad som sedan blir följden av denna konsultering är helt upp till patienten som avgör om någon ytterligare tjänst önskas och i så fall vilken. Inte ligger det på mitt bord som läkare att bestämma över hur livsmedelspaketen i patientens hem ska se ut eller vilka val patienten ska göra när denne är i affären. Jag skulle faktiskt vilja hävda att läkarens roll är den motsatta, att aldrig kränka individens rätt till sin kropp.

Skrämmande är därför ordet för hur läkarnas fackförbund reagerar på Tobaksdirektivutredningens moralistiska och klåfingriga förslag för att minska bruket av tobak. Förbundet kräver i flera fall att man ska gå ännu längre än det redan extrema ursprungliga förslaget.

Läkarförbundet beklagar starkt att man inte valt att kräva neutrala tobaksförpackningar, alltså att tobaksföretagen inte ska få ha en logga eller kunna välja färg på paketet. Istället ska paketen på ett sovjetinspirerat vis se likadana ut och informationen ska vara objektiv. Det är intressant att förbundet verkar tro att människor börjar röka mot sin vilja, trots vetskapen om dess negativa hälsoeffekter, på grund av färgen på ett cigarettpaket eller utformningen av företagets logga. Man kan också ställa sig frågan om människor som har denna totala brist på självdisciplin och som är så svaga för det som finns i deras omgivning skulle kunna upprätthålla någon form av värdigt liv även om tobak inte ens existerade.

Vidare tycker förbundet att även e-cigaretter ska omfattas av samma förslag eftersom dessa annars skulle kunna användas för att kringgå förbudet mot cigarettreklam. Som vi alla vet är detta något som redan görs för alkohol, där reklam istället görs för den alkoholfria sorten eller en annan av företagets produkter, med det uppenbara syftet att konsumenten ändå ska relatera reklamen till den alkoholhaltiga drycken. Att förbjuda reklam även för e-cigaretter kommer troligen endast leda till att Camel börjar göra läsk, att Marlboro säljer tuggummi och att Prince säljer kondomer intill kassan. Om det finns ett behov och pengar att tjäna kommer företagen att hitta ett sätt att tillfredsställa detta på bästa sätt genom att kringgå de regler som finns.

Vad gäller områden med rökförbud tycker Läkarförbundet att detta ska omfatta alla områden runt sjukhus och primärvård. De efterfrågar även en tydlig regel för hur långt från entréer som rökförbudet ska sträcka sig. Ja, tänk om varje sjukhus och vårdcentral fick välja det själva efter deras egna önskemål och förhållanden.

De vill som sagt gå längre än utredningens förslag. Folkhälsomyndigheten bör även förbjuda smaktillsatser i snus eftersom det kan vara lockande för barn. Smaktillsatser för e-cigaretter bör också förbjudas, om Läkarförbundet själv får välja. E-cigaretter bör förbjudas i rökfria miljöer, oklart varför. De vill till och med att e-cigaretter utan nikotin ska omfattas av samma bestämmelser som de med nikotin. Allt för folkhälsan.

Hela deras remissvar är en grov kränkning av individens, och därmed deras patienters, rättigheter. Patienter ses som okunniga och hjälplösa som inte bara behöver en läkares råd att sluta röka, för att undvika de negativa konsekvenserna för hälsan, utan måste tvingas och luras till att upphöra med vanan. Vi bör alla vara minst lika rädda för våra läkare, om inte mer rädda, som för vår paternalistiske hälsominister Wikström när det kommer till viljan att styra över medborgarnas liv. Majoriteten av dem skulle kränka dina rättigheter varje gång om det var i den heliga folkhälsans namn.